Professor Harry Frank intervjuas i dagens DN om den kommande elektrifieringen av fordonssektorn. Han beklagar att Sverige hamnat på efterkälken, som han beskriver det, och att chansen att vara först med de kommande el- eller laddhybridbilarna nu är borta.
Det må vara att han har rätt. Samtidigt kan man konstatera ett antal saker.
För det första dröjer det ytterligare några år innan det faktiskt finns laddhybrider att köpa – och inledningsvis kommer det att handla om ytterst begränsade volymer. Pratar vi om rena elbilar så dröjer det förmodligen ännu längre (något som DN:s Jaques Wallner alldeles korrekt noterar). Det finns med andra ord alla möjligheter också för de ”svenska” biltillverkarna att hinna med att få ut bilar till dess marknaden är mogen.
För det andra handlar elektrifieringen inte bara om biltillverkning. Lika viktigt är underleverantörsrollen (som handlar om allt ifrån batterier till enskilda komponenter och styrning) och inte minst infrastrukturen runt elfordon. Och när det gäller den senare rollen har Sverige och övriga Norden fortfarande en fördel framför de flesta andra genom vår flera decennier gamla vana att använda motorvärmare. Men det är en fördel som det gäller att utnyttja – både för att bygga kunskap med befintlig infrastruktur/beteenden och för att kunna erbjuda de lösningar för laddning, betalning och kommunikation som kommer att efterfrågas i takt med att elektrifieringen faktiskt blir av.
Precis som Frank säger finns det all anledning att tro att hybridlösningar kommer att vinna marknaden inledningsvis – vilket samtidigt betyder att behovet av ett omfattande nät av avancerade och dyra snabbladdningsstationer är mindre än många spekulerar om. Snarare handlar det om kunskaper om elnäten och enkla, billiga lösningar för att ladda där man parkerar: hemma, på kontoret och i parkeringshus.
Susts pågående projekt BilEl (som vi driver tillsammans med Göteborg Energi och Fortum är inriktad på just dessa frågor.
1 kommentar